‘Du har ju inte skrivet något sedan Dubbelgångaren. Jag kollar varje dag!’ 

Trots att det varit mer än 30 000 besök på denna sida nu blir jag lika förvånad varje gång jag får höra att någon faktiskt läser det jag plitar ner. Någon mer än de tio som prenumererar på inläggen alltså. Det värmer i hjärtat att få uppskattning, samtidigt som det förpliktigar.

Tid har varit lite av en bristvara på sistone, dels är det  nya elever och kurser som ska sjösättas utan att fullständigt skrämmas slag på med alla uppgifter. Dels ska jag ha en ny fotoutställning  som startar på tisdag och varar hela februari, denna gång på biblioteket i Vingelstad, eller Västra Ingelstad som metropolen heter officiellt. Om du missade du den i Vellinge, ladda GPSen och 101:an till Vingelstad istället!

Även om många av bilderna är samma som förra gången  har Jante-Fjanten krupit upp ur sin håla igen  med ännu strängare krav på perfektionism…

Fortsätt gärna att titta in här – eller prenumerera på nya inlägg, det kommer snart nya, förhoppningsvis läsvärda, texter!

För att ta det från början…

I början av min yrkeskarriär, då som dagisfröken, hände det allt som oftast att släkt och vänner påstod att jag varit på ställen där jag inte varit, alternativt att jag var högfärdig och inte hälsade. Bland mina alla brister ingår inte högfärdighet och att inte heja på bekanta. Tvärtom galopperar jag då och då fram till helt okända och tror de är någon helt annan. Det skulle jag kunna skriva en roman om, men det var inte det det skulle handla om nu.

Alltså, man påstod att jag åkt buss med barngruppen här, varit på det arrangemanget där, osv.
När jag egentligen varit på ett helt annat ställe. Jag fattade ingenting, för det var nyktra och sansade människor som påstod sig ha sett mig.

Så, på en fortbildningsdag för förskolepersonal i Malmö förstod jag hur det hängde ihop, för jag mötte mig själv. Vi stod där mitt emot varandra i fikakön, jag och min dubbelgångare, och bara stirrade. Samma längd, kroppsbyggnad, frisyr, färg på både hår och ögon, och dessutom väldigt lika drag. Ingen av oss sade någonting, bara gapade innan vi började skratta – båda två.

Idag hade jag helt klart frågat vem hon/jag var, men antingen det berodde på ungdomlig blyghet eller att jag blev så paff  så gjorde jag det inte. Däremot gick jag hem och frågade mina föräldrar, som då båda var i livet, om jag var adopterad, alternativt om jag hade en tvillingsyster de adopterat bort. De förnekade det helt och hållet. Senare, under min mer aktivt nitiska släktforskningsperiod begärde jag förresten ut min egen födelseattest, och kunde bekräfta att jag är jag och ingen annan.

Under några år framåt hände det då och då att ‘jag’ blivit sedd på andra ställen än jag varit, och jag antog att det var hon, den andra. Så följde ett antal lugna år utan påhopp om att jag var någon annan än den jag var. Illa nog det, faktiskt.

Tills en dag för ganska många år sedan, på Södergatan i Malmö när en för mig okänd kille kastar sig om halsen på mig och ger mig en bamsekram, samtidigt som han smattrar fram ungefär att

- Gu-så-roligt-att-se-dig-igen-jag-hörde-att-du-flyttat-tillbaks- så-himla-roligt-vi-måste-ses-men-jag-har-skitbråttom-nu-lova-att-du-ringer-mig-jag-står-i-katalogen!

Tjopp, så var han iväg, innan jag han säga varken bu eller bä. Hoppas han inte blev besviken att jag inte ringde.

Ytterligare en tid senare var jag på en fortbildning på Malmö Högskolas lärarutbildning, och två olika personer hojtade glatt att det var jätteroligt att se mig igen. Personer jag inte kände igen. Jaja, sånt händer ju också.

I ett annat sammanhang mötte jag en person som börjar prata hur trevligt vi hade på en kurs vi gått tillsammans på högskolan. Den kursen har jag aldrig gått.  Och han hade inte gått någon av de jag gått…

På en konferens för skolans räkning kommer det fram en kvinnlig skolledare från Lund, och tackar lite fnittrande för senast. Jag stod som ett frågetecken.

- Ja, när vi var ute och firade att kursen var slut.

-Vilken kurs?

Hon tittade på mig som om jag var ett UFO. Kursen i någon form av datorhantering för skolledare som ‘jag’ hade varit ledare för, där vi hade haft avslutning med att gå ut och äta. Bland annat.
När jag sade att jag aldrig haft någon sådan kurs och mig veterligen inte träffat henne heller förr såg jag på henne att hon funderade på vilken diagnos jag hade. Vi har träffats i olika skolsammanhang senare,  och hon har – förhoppningsvis – insett att det inte var jag som var jag, eller hur man nu ska uttrycka det.

För några år sedan var vi på en studentuppvaktning och då blir en annan gäst där väldigt glad att se mig igen. Jag var nämligen hans kusin Agneta, trodde han. Det tog en stund att övertyga honom om att det inte var jag. De hade inte träffats på många år och han visste inte vad hon hette i efternamn nu, men väl vad hon var född som och när. Äntligen,  tänkte jag, nu får jag tag på henne. För som släktforskare med tillgång till Internet innebär det inga svårigheter att hitta folk om man vet namn och födelsedatum.

Risken att bli klassad som dåre och få luren i örat om jag skulle försöka ringa och förklara för denna Agneta i telefon var för stor. Så jag skrev brev och någon dag senare ringde hon upp mig. Mycket riktigt, först hade hon varit på väg att slänga brevet, men sedan blivit nyfiken och läst en gång till och känt igen sin kusins namn, honom jag träffade på studentfesten.

Men, tyvärr, även om vi hade många fysiska likheter hade hon aldrig jobbat inom skola och barnomsorg, aldrig satt sin fot på högskolan eller lett någon datorkurs.  Däremot var hon född med samma efternamn som min mamma och det var jag tvungen att gräva lite i, för att se om vi var släkt, men inte ens det. Bara lika varandra tydligen.

Det senaste uppdykandet av mig, när det inte var jag, ägde rum i morse. I ett mail från den äldste sonen, där han klippt in en bild från dagens Svenska Dagbladet, och lätt ironiskt påpekat att det var helt otippat att morsan leker med mobilen.   En bild på ‘mig’ och ‘Mannen’, tagen vid gårdagens manifestation mot våldet på Gustav Adolfs Torg i Malmö. Vi var på barndop av första barnbarnet i går, och jag sade i och för sig att jag ville vara med på manifestationen, men när vi väl lastat av farmor (den äldre)  på äldrebeondet och närmade oss Malmö igen var klockan redan slagen för att åka upp till stan.

Vi var alltså inte där… men jag ser själv likheten, även om det inte är så stor längdskillnad på mig och Mannen som det är på paret på bilden. Det riktigt spoky i sammanhanget är att mannen som står bredvid ‘mig’ är kusligt lik Mannen. Så lika att t o m vår son trodde det var vi.

Det är inte jag!

Är det någon som vet vem kvinnan till höger på bilden är så hör av er!

Förresten, jag glömde skriva att när Mannen och träffades för en dryg medelålder sedan, hade han egentligen stämt träff med en annan tjej, men tog fel och raggade upp mig istället…

Vad är då kopimism?

Enligt deras hemsida är det Missionerande Kopimistsamfundet  ett religiöst trossamfund som bildades 2010. Kopimistsamfundet formaliserar en gemenskap som idag är väl spritt i samhället. Den kopimistiska gemenskapen kräver inget medlemskap. Det räcker att man känner ett kall att tillbedja det heligaste av allt; information. För detta ändamål ges gudstjänster regelbundet inom samfundets ramar, där de troende delar information med varandra och även förädlar denna information.

Sålunda beter jag mig som en sann kopimist bara genom att sprida det här.

Det utmanar onekligen fantasin vad detta kan ha för följder, positiva och negativa.

Eftersom ordföranden i Kompimistsamfundet, Gustav Nipe,   tillika är förbundsordförande för Piratpartiets ungdomsförbund är kopplingen till piratkopiering i religionens namn inte långt borta.

Innebär det att man som kopimist kan kopiera, dela och sprida allt, och sedan hänvisa till att det är en religiös handling i religionsfrihetens Sverige? Eller är det bara information man får kopiera? Vad är då information? All fakta och alla dokumentärer faller självklart i det facket.

Kan även fiction i film- och bokform anses vara information om en tänkt verklighet? Det finns ju det som tror på vampyrer, och då måste ju i alla fall Twilight-filmerna vara helt OK att sprida. Risken är att inte så många är intresserade, men ändå.
Filmerna Die Hard 1 – 10 kan ses som information om aktiv dödshjälp, och alla krimainaldrama  som information om polisarbete. Är det dessutom en Läckbergare även om hushållsarbete.

Är musik tonsatt information om hjärtats kval?  Hjärta-smärta information om psykosomatiska reaktioner på Vårdguiden?

Tidernas  svensktoppsplåga med Helen Sjöholm, Du är min man och jag vet du gör så gott du kan,  knappast tolkas som något annat än realistisk information. Fritt att kopiera.

Eller Wiehes Titanic? Information om en historisk händelse.  Kopiera på bara.

Skolans läroböcker, i den mån de finns kvar, är ju i alla fall avsedda att vara  informativa. Då är frågan om den där skylten som sitter ovanför skolans kopiator om att högst 15 sidor av en bok får kopieras inte är att se som ett hinder i religionsutövningen.

Det ska onekligen bli spännande att se vad juristerna får att bita i här.

Lite problem kan det bli för oss lärare som via Urkund och annat jagar fuskande elever som hämtar sina inlämningsuppgifter på nätet. Vad gör vi om de hävdar att det är deras rättighet i religionsfrihetens namn?

Numera en helig plats.

Kopiatorn blir ett självklart altare. Eftersom altaret i fråga allt som oftast är ur funktion måste den lille gubben som flera gånger i veckan kommer med sin väska och kryper in i det heligaste ses som överstepräst eller biskop. Åtminstone som en helbrägdagörare.  Vaktis, som i vanliga fall milt knorrande hjälper till att operera ut trasslande papperstussar, får höjd status som lokal präst. Kan han månne även ta emot bikter i pentryt?

Allt annat som avhandlas där och på andra platser och idag lite vanvördigt kallas skvaller är egentligen inget annat än en religiös gudstjänst där de troende delar information med varandra. Lägger man till lite för att göra historien saftigare förädlar man informationen.

Som bloggare gnuggar jag händerna och känner att nu jäklar, kan jag ta ut svängarna ordentligt!
Och du som läsare är naturligtvis välkommen att sprida länken till denna informativa sida!

De där få glömda sakerna blev snabbt  fler och kundvagnen  relativt välfylld. Jag trodde knappt på min lycka när jag upptäckte att det var tomt i en kassa, jag  hade kommit mitt i stormens öga eller vad man nu kallar en stilla lucka i all julrush.

Full fart dit, och samtidigt som jag lastade upp mina varor på bandet checkade jag av listan. Fasen också, jag hade missat körsbärssåsen. Kön hade redan börjat växa bakom mig, och jag väste till kassörskan att hon skulle ta det lugnt så jag hann rusa iväg och hämta min körsbärssås.

Kassörskan, som av namnet på hennes skylt och den lätta brytningen att döma hade rötterna i Balkan, var en handlingskraftig kvinna. Hon kommenderade mig att stanna där jag var, så skulle hon ringa efter varan jag saknade.

- Vilken service! tänkte jag och talade om att jag ville ha två förpackningar körsbärssås.

- Köttbärssås? upprepade hon och slog in  några siffror på telefonen.

- Körsbärssås, förtydligade jag.

- Jaja, sade hon, och bad personen i andra ändan av tråden att komma med det till kassa tre. Går det bra med italiensk? frågade hon mig.

- Jag brukar köpa en dansk, men det går säkert bra med italiensk också, svarade jag och tänkte att de har ju gott om goda körsbär i Italien, så varför inte?

Kassörskan talade om för mig att jag skulle packa ner mina övriga varor så länge, och inte blockera för andra kunder medan vi väntade på min sås.

En kille kom med två glasburkar, och mellan två kunder skulle jag göra klart mitt köp. Då ser jag att jag fått två burkar italiensk köttfärssås. Från Findus i Bjuv.
Stopp och belägg, jag ville ju ha KÖRSBÄRSSÅS, inte köttfärssås.

Köttfärssås

- Du sa köttfärssås, sa kassörskan.

- Nej, körsbärssås, sa jag!

- Ja, det säger jag ju, sa hon, nu ganska irriterat och slog ut köttfärssåsen från mitt kvitto igen. Nästan lika irriterat som mannen som stod i tur i kassan när hon lyfte luren igen och försökte ringa efter rätt vara. Nu fungerade inte hennes telefon utan hon fick störa kassörskan i kassan bredvid och låna hennes telefon i stället.

- Det vara rätt i pappersförpackning? frågade hon mig.

- Ja, just den är det, svarade jag och tänkte att nu hade de hittat rätt, den danska kartongen med körsbärssås.

Killen kom ilande igen, nu med två påsar Sås Bolognese, och kassörskan spände ögonen i mig, ungefär gu’ nåde dig om det inte är rätt nu. Det var det ju inte, och jag grabbade tag i grabben och talade om att det var körsbärssås och inget annat jag ville ha.

- Du sa ju köttfärssås, sade han till kassörskan.

- Ja, hon säga det! Köttbärssås! morrade hon och nickade mot mig.

Vid det laget visste jag – helt ärligt –  inte vad jag själv sade. Försök själv säga körsbärssås, köttfärssås tio gånger i rad och se hur lätt det är…! Men jag försökte förklara att det skulle vara till risgrynssgröten och då fungerade inte köttfärssås så bra.

- Varför du vill köpa det då? undrade kassörskan.

Ibland är det läge att önska fred på jorden och stämma upp We shall overcome, eller något annat passande. Det gjorde jag nu inte, utan betalade de två förpackningarna körsbärssås som killen satt nytt personbästa och hämtat.                            

På gaveln några meter från kassan…

Det handlade alltså om argentinsk tango. Jag hade så sent som i går eftermiddags ine en susning om vad skillnaden var mellan de olika tangoarterna, men nu vet jag! I den argentinska tangon har man  framskjuten bröstkorg och ska vara så rakryggad att man kan ha ett champagneglas på huvudet. Nåja, det gick bra att börja träna med en bok sådär i början. Den finska versionen innebär mer framskjutet underliv med kroppskontakt där,  och inget champagneglas på huvudet, snarare en Koskenkorva innanför västen. Lugn, lugn, jag vet att det finns finländare också som föredrar den elegantare argentinska varianten och vill på inget vis vara fördomsfull, jag bara knycker vad en av de skojfriskare grannarna sade.  Den tredje version, tävlingstangon, är den de sprallar loss med i Let’s Dance.

Det var tveksamt in i det sista om jag skulle gå igår eller lämna WO pga. förkylningen. Ingen vill väl bli nersnorad i en tango? Men till alla på stället boende och behövande damers besvikelse  gjorde jag ändå entré efter en så snabb förvandling att vilken rutinerad flygvärdinna som helst blivit avundsjuk.  Mys-sunkkläder av, snabbtvätt, nässköljning, lite färg på ögonen, borste genom håret, klänning, strumpbyxor och  framför allt högklackat på så var jag redo. Så mycket har jag fattat att i tango har man aldrig flatbottande gummisulor.

Vid klagomuren i loungen satt ett gäng församlade och väntade.  Förutom min favoritantagonist  och hans bihang, några andra lika positiva  och upplyftande individer, även ett gäng gladare själar.  Nu var det inte så många av dem som tänkte göra några egna insatser, utan mer kolla in och kommentera andras misstag. Det de är bäst på.

Nästan en halvtimme försenade gjorde tangoinstruktörerna sin entré.

Hon var väldigt vacker i sin svängande kjol och – naturligtvis – höga klackar. Han, ja, vad ska man säga? Urtypen för en chartergigolo? Prototypen för matadoren i tjuren Ferdinand? Svarta, lite oljiga lockar, lika blank svart skjorta, vita byxor, svartvita skor och sammetsögon. Han var här bara för att dansa och instruktionerna fick därför lämnas på engelska. Det var väl tur att jag inte hade så mycket röst att komma med, så jag inte snubblade in i lärarrollen och började rätta honom.

It takes two to tango

De bjöd oss att komma upp på golvet, och från början var vi tre par, inklusive Mannen och jag. De andra intog juryns roller. Det började lagom med att traska runt  i en cirkel, hand i hand, och känna rytmen. Lätt som en plätt med tango! Tyckte jag så långt och tänkte på min tjusiga hållning och funderade på om jag rentav kunde testa ännu högre klackar.

Nästa steg var att vi skulle fatta tag i varandra, ena handparet lyft ihop, hans hand med tummen upp bakom hennes armhåla (vad pinsamt om man svettas ymnigt!) och hon med ett kopplande grepp om hans biceps (lika pinsamt om den inte finns) Klart för drabbning! Nu skulle vi gå i cirkeln igen, i takt till musiken, kvinnan baklänges och mannen framåt. Jag förstår tanken, men tyckte det var lite orättvist ändå. Nä, vi skulle lita på mannen och dessutom blunda för att really feeeeel the music. Jaja, för denne gången så.

När vi under uppmuntrande tillrop av instruktörerna rört oss så en stund  skulle vi växla partner. Männen skulle gå framåt och kvinnorna stå kvar. Vid det laget hade ytterligare två par vågat sig upp.  Jag hamnade i par med en äldre,  rar man som  i vanliga fall får mycket assistans av sin hustru.  Han ledde mig framåt. Det där med att  snurra eller ta sidsteg om något kom ivägen uppfattade han aldrig, utan föste i takt med musiken in mig i framförvarande par några gånger tills julgranen kom i vägen. Då beslöt jag att sluta lita på honom och öppna ögonen.

Sedan kom ytterligare några steg in i bilden. Kvinnan ska hela tiden hålla sig rakt framför mannen för att hindra honom att titta på andra, berättade Chartergigolon. För att fixa det ska kvinnan svänga och göra åttaturer med benen. Nu hade jag fått en annan danspartner, en glad figur som gärna svänger runt i vals. Även när det spelas tango. Jag nästan längtade efter att få dansa med Mannen istället. Där kan jag åtmistone ta befälet när det går för långt med felstegen…

Nu var större delen av dansparen trötta och överlät åt instruktörerna att visa hur det verkligen kunde gå till. Riktigt imponerande! Sedan bjöd de upp oss och jag kunde nästan inse tjusningen med en chartergigolo om han kan föra så i dansen och talar om att You must cheat me say you not dance tango before.  

Mannen hade fått motsvarande lögner av den kvinnliga instruktören och vi tyckte det var så trevligt att vi bestämde att gå en kurs i argentinsk tango till våren.

Tro det den som vill…

Denna gång förekom jag honom och talade om att jag druckit av den juicen källen innan och hade mått alldeles utmärkt efteråt. Han tittade fortfarande på mig som om jag var Lady MacBeth istället för Lady MacLindhe. Mitt humör har av äldste sonen liknats vid Djingis Kahns, men mordisk som MacBettan har jag aldrig varit. Vrål-ilsk möjligen men det är allt.

Mannens fobier för gammal mat sägs bottna i svärmors sparsamhet och att inget skulle förfaras, i kombination med hennes totala avsaknad av luktsinne. Något han tror jag också saknar bara för att han påstår att jag missbrukar näsdroppar. Men tvärtom, jag har en näsa som en spårhund, känner om det finns mögel i ett hus innan någon annan och kan identifiera de flesta druvsorter i vinglaset bara genom att använda näsan.

Mannen påstår alltså att hans väna moder ett flertal gånger orsakade matförgiftning hos honom för att datumen hade gått ut på mat hon serverade honom när han fortfarande bodde hemma. Hon kan inte längre försvara sig, utan  klappar honom bara på armen, nickar uppskattande mot mig och säger att det ju är så roligt att han äntligen skaffat flickvän. Det sade hon  aldrig när vi träffades för 38 år sedan.Vare sig hon vet något som jag inte vet eller borde veta eller inte, så är det en klar uppgradering av mina förtjänster.

Nu handlade det alltså om juicen, av märket Garant, som jag hade köpt på Willys förra veckan. Med en anklagande min höll Mannen fram den mot mig, och jag fick tag i ett par glasögon och kollade bäst-före-datum. 2012-04-08. Fem månader fram i tiden från nu, och gudarna vet hur länge den stått i kyldisken i affären.  Vilken juice håller så länge? Är det juice över huvud taget, eller något smaksatt konserveringsmedel? Enligt innehållsförteckningen består det av 70% blodgrapefruktjuice och 30 % apelsinjuice, allt från koncentrat. Pastöriserad och med tillsatta C-vitaminer. Men inte ett ord om konserveringsmedel. Däremot att den bör förbrukas inom 3 -4 dagar efter att den öppnats.  De dagarna har gått, men den smakar fortfarande bra. Jag vet, för det är bara jag som dricker av den nu…

För första – och förmodligen enda – gången kommer här en modeblogg! Receptdelen kan jag kanske tänka mig att upprepa någon gång i framtiden.

Först klädseln. Blåjeans, inköpta förra året, någonstans på Mobilia. Eftersom de inte har ett signifikant märke kan jag inte komma ihåg i vilken butik. Upptill en långärmad vit bomullströja med lätt draperad framsida. Den minns jag i alla fall att jag köpte på Krizi i Limhamn på sommarrean. Den kan lätt konstateras var snyggare till solbränna . Utan på denna en kortärmad – men lårlång – stickad brun historia, så gammal att jag inte har en susning om var och när den köpts in. Ytterst kröns skapelsen av en flätstickad lika brun kofta, som om jag inte missminner mig kommer från Camilla för något år sedan. Fötterna pryds, utanpå sportsockorna från Stadium, av bruna fårskinnsskor från Coop Extra.  Dem hittade jag förresten med efter lite möda under matbordet. Deltidshunden är starkt misstänkt… Lite murrigt kanske, men å andra sidan är min näsa en färgklick som lyser upp som vilken juldekoration som helst!

Och så drinken. Till att börja med kokte jag upp lite vatten och hällde över två rågade mått Lady Gray i ett stort värmetåligt glas. Medan det stod och drog skalades två vitlöksklyftor och några centimeter ingefära som sedan revs ner i teet. En halv färsk chili hackades med av bara farten. En liten provsipp berättade för mina smaklökar att det var tämligen starkt. Tre matskedar honung gjorde det lite humanare, men något saknades ändå. En halv deciliter whisky! En arkeologiskt tur in i skåpet senare hittade jag en flaska orökt vara och mätte generöst upp. Efter en viss funderare silade jag bort chilin och annan fast materia innan whiskyn hälldes i.

Men en lillelördag kräver även lite tilltugg. Jag har valt en lagom blandning av paracetamol-baserade piller och Rinexin. För att säkra effekten har jag även – via näsan – dragit in lite flytande droger i form av nässpray.

Nu återstår bara det stora partytricket; nässköljen! Sedan är aftonen räddad – the show must go on!

På Kaptensgården i Falsterbo spelades det under många år regelbundet jazz på måndagarna, och vid festliga tillfällen även på lördagarna, då ofta med dans. Det var ett gäng tandläkare som spelade tillsammans i Delikatessorkestern, riktigt bra för det mesta, och de hade till och med belönats med något pris.

Sångcoachen

Just detta tillfället var en lördag med dans och vi hade gått dit, ett ganska stort sällskap. Aftonen till ära var orkesetern utrustad med tre doande  kvinnliga tandläkare. I publiken fanns bland andra Mikael Wiehe.

Jag var uppe och dansade med en av killarna i vårt sällskap, en trevlig man, som  eftersom han inte hade högklackat var  kortare än jag. Men han var lite som en Jack Russel-terrier; i den inte allt för långa kroppen bodde en stor man.

I pausen mellan två låtar stegade herr Wiehe, som förstår sig på det mesta,  fram till de skönsjungande damerna och talade om att de skulle sträcka mer på halsarna när de sjöng. Inte för att jämna ut eventuella dubbelhakor utan för att släppa fram ljudet bättre.

Damerna tackade för rådet, nickade och log.  Wiehe tyckte kanske inte att de verkade ha fattat riktigt, utan började utveckla sina råd. Det är en man som, förutom sångens, även har talets gåva. Min danskavaljer, som var riktigt i gungning av den svängande musiken, hade inte registrerat vem sångcoachen var och började bli irriterad. Han ville ju ha mer musik att gunga till och bad herr Wiehe, ännu utan att ha känt igen honom, att sluta gagga så orkestern kunde fortsätta spela.

Herr Wiehe tycker definitivt inte om att bli avbruten och låtsades inte om kommentaren. Han hade liksom kommit i gång med kvällens pedagogiska nu. Då knackar min danspartner honom på axeln och förtydligar att nu får han fan-i-mig-ge-sig -för-vi-andra-hade-kommit-dit-för-att-dansa.
Om detta tyckte herr Wiehe inte, utan upplyste om att han talade precis så länge han ville utan att ta order av något småfolk, varvid Jack Russel-mannen mopsade upp sig rejält och talade ungefär om att nu hängde smockan i luften.

Samtidigt som han blev klok på vem det var han hotade att sänka, och avslutade med:

- Och sen kan du ju sjunga om Titanic när du ligger där.

Då avlägsnade både jag och Wiehe oss på var sitt håll innan kvällstidningarna fick något att skriva om.

Det andra kändismötet ägde rum i L0ndon  den 22 mars 1990. Att jag kan datera det så exakt kan jag tacka google för! Den kvällen hade nämligen Petula Clarks musikal Someone like you premiär på  The Strand Theatre.  Vi var på besök i London och några vänner hade lyckats fixa premiärbiljetter, och det var kanske tur om man ville se den, för den lades ner igen den 26 april samma år.  Ingen kioskvältare med andra ord, och jag kommer inte ihåg en endaste melodisnutt eller någon handling.

Vi var i alla fall på den hittills enda musikal-premiären vi varit på i London, och som sig bör var det glitter och glamour och bubblande eller färgglada drinkar i glasen.

Jag stod och minglade och försökte se världsvan ut, med ett glas Campari i handen, iklädd en tvådelad svart och vit sammetsklänning, när en man råkade knuffa till mig och marinerade min ärm och arm i camparin. Han blev alldeles förtvivlad, den lille mannen – den kvällen hade jag för ovanlighetens skull högklackat och var huvudet längre än honom – och erbjöd sig på studs att köpa en ny klänning till mig.  Han var så rar att jag avböjde. Jaja, jag var ung och dum då! Han verkade lite bekant, men jag hade koll på de bekanta jag hade i London på den tiden och visste att han inte tillhörde dem.  Då ville han absolut betala kemtvätt av min klänning, men jag övertygade honom om att den kunde jag tvätta själv!
- Tjosan hoppsan här har du Kulla-Gulla på äventyr!  Kan fixa allt själv!
När han insåg på vilken präktig kvinna han  hällt Campari  for han i väg och ordnade en ny Campari till mig, innan han än en gång frågade om jag inte ville ha en ny klänning…

En liten stund senare hörde jag hur någon, lite vördnadsfullt,  hälsade på honom och uppfattade namnet Cliff. Ja, såklart, det var därför han verkade bekant. Det var Cliff Richard. Som erbjudit mig en ny klänning och som jag, med Luther i ryggsäcken, upplyst om att jag kunde tvätta den han spillt ner. Alldeles själv.

Drinkbjudaren

Nu inser jag att jag blivit klokare med åren. Men jag har åtminstone fått en drink av Cliff Richard.

I årets upplaga av programmet är det två av artisterna jag har personliga minnen till; Tomas Ledin och Mikael Wiehe. Framför allt till Ledin…

En av mina kusiner, Gerd, tillika  en av mina bästaste väninnor, hade drabbats av bröstcancer. Hon opererades, behandlades, fick återfall och behandlingarna blev allt tuffare efterhand som sjukdomen spred sig.

En sommardag hade vi, förutom kusinen ett gäng kompisar, bestämt att gå och se och lyssna på Tomas Ledin vid Slottsmöllan i Malmö. Dagen innan ramlade hon så olyckligt på sin mammas terrass att hon bröt armen och blev gipsad. Och inte ville gå och höra Ledin. Hon ville inte göra någonting alls, tyckte inte det var roligt längre.

Något måste göras, så jag ljög. Sade att jag hade kontakter och att hon skulle få Ledins autograf på gipset.

- Jaha, svarade hon, och hur skulle du fixa det då? 

Hon var inte bara min kusin, hon var också väl bekant med mina begränsningar. Om jag hade haft kontakter med Ledin visste hon att jag hade berättat det genom hennes båda öron så fort jag haft tillfälle. Men å andra sidan visste hon också att jag ibland kan gå över gränser för att få som jag vill, och Ledins autograf skulle ju helt klart ha gjort gipset lite roligare.

Hon följde alltså med. Det var huvudsyftet. En, om än bara för en kväll, glad kusin. Tomas Ledin gjorde en superbra show och kusinen var med oss. När extranumren var slut tittade hon uppfodrande på mig och undrade när vi skulle gå back stage. Jag mindes väl vad jag hade lovat henne…
Jodå, men jag sade till henne att kvällen inte var slut än. Vad skulle jag säga? Det  hade ju varit  en ren och skär lögn att lova henne autografen.  Nu skulle vi i alla fall på krogrunda,  och det var klart att hon skulle med.

Tomas Ledin

Vi hamnade på en pub på gamla Väster i Malmö och trängde oss fram till bardisken för att beställa. Då, då ser jag över hennes axel hur ytterdörren öppnas och in kommer Tomas Ledin, i sällskap med Mikael Wiehe. Jag väste fram något till Gerd om trängande behov, att hon skulle passa mitt vin och så smet jag för att anfalla Ledin.
Han fick hela storyn i ett andetag, klappade mig på axeln och sade:

- Lugna ner dig, det är väl klart jag skriver på hennes gips!

Så, med Tomas Ledin i släptåg åtevände jag till min kusin, som lite småsurt vände sig om och undrade vart jag tagit vägen.

- Hej Gerd, där är du ju, sade Tomas, var vill du jag ska skriva? Gillade du konserten förresten?

Då, om inte förr, vann Tomas Ledin mitt hjätra. Oavsett vilka musikaliska kvaliteter har presterar eller inte kommer jag alltid att rösta på honom.

Det är sällan någon i släkten blir förstummad, men då hände det. Gerd bara räckte fram sin gipsade arm, gapade och stirrade omväxlande på Ledin och mig. Han log, skrev, klappade henne på axeln och önskade god bättring. I samma veva kom även Mikale Wiehe fram, och fick även han den gipsade armen framsträckt. Han skrev han också, kanske utan att riktigt fatta vad det handlade om.

När vi senare satt oss vid ett bord och Gerd satt och fånflinade åt sitt gips kom näste man, Nisse Hellberg. Vi kunde väl inte riktigt placera honom, men tyckte han såg bekant ut och frågade om inte han också var en kändis och ville skriva. Det gjorde han.

Jag vet inte vilken roll Tomas spelade i att de andra skrev, men jag mötte hans blick över lokalen och fick den bestämda uppfattningen att han medverkat. Jag undrar än om han vet hur mycket det betydde?

Nu i januari blir det elva år sedan Gerd lämnade oss. Gipset med autograferna fanns kvar bland hennes saker.

När jag packade insåg att det var första gången någonsin som jag haft med mig precis lagom med kläder – dvs. använt vartenda plagg och inte saknat något. Det innebar att väskan också var ovanligt lätt. Trots det  förstod jag  när vi checkade ut att det var förenat med dödsfara att själv försöka ta väskan ner för trappan, och lite onödigt att be Mannen offra livet för den sakens skull. Alltså frågade jag tösen i receptionen om jag kunde få hjälp, och jovisst. Hon haffade en kille i personalen och bad honom.
Han stönade högt och sade några väl valda ord på holländska. Förmodligen att tanten kunde väl ta sin jäkla väska själv. Jag svarade honom på en skånska som fått vilken gymnasieelev som helst att ta ner fötterna från bordet och kepsen av huvudet, och se det fungerade; han bar ner väskan.  Som tack fick han 5 euro, och då blev han så glad att han sprang upp och bar ner de andras väskor också. Tänk vad lite pedagogik kan göra!

Vårt flyg skulle inte gå förrän på kvällen, så den första uppgiften var att stoppa in väskorna i skåp på centralen och dit kom vi så småningom med spårvagnen. Först bara halvvägs till första stoppet, för där stod en annan spårvagn, modell äldre, och stoppade upp. De passagerare som inte skulle längre än Dam hoppade av och gick i stället. Vi hade gott om tid och satt kvar. Så småningom fick man loss den andra vagnen och vi kunde rulla vidare.

Stopp i spåret.

När väskorna var tryggt inlåsta hoppade vi på en annan spårvagn och åkte ner till själva centrum igen. Det där med diamanter hade vi missat och tänkte ta igen. Vi klev in i en butik, Koh-i-Noor, och även om inte själva sliperiet var öppet fick vi en väldigt intressant visning och föreläsning av den kunnige affärsinnehavaren. Han hade varit diamantslipare i 50 år och visste vad han talade om.  Lite trist bara att reskassan inte räckte till den där ormringen jag blev förtjust i för bara 2900 euro…

Diamantsliparen

De sista timmarna drev vi kring, åt och drack lite och tittade på folklivet. På vägen tillbaks till stationen passerade vi genom Red Light District och det var beklämmande skyltning på sina ställen. Kvinnor, några såg ut att vara jämngamla med mig, minst sagt lättklädda och exponerade i bås i skyltfönsterna.  Jag tyckte det var så förnedrande för dem att jag tittade på andra hållet.

Det sista minnet från själva Amsterdam blev i alla fall positivt. Strax innan vi kom ut ur det röda ljusets distrikt hörde vi musik från en bar. Vi steg in och där satt ett gäng mogna musiker och spelade. Det var jam och improvisationer och riktigt, riktigt bra. Under tiden vi drack vårt kaffe kom det fler personer med instrument och slog sig ner. Jag frågade och fick veta att den första söndagen varje månad kom de musiker som kunde dit med sina instrument.

Det var alltså med ett leende vi hämtade ut våra väskor och klev på tåget till Schiphol. Fel tåg visade det sig, den finare snabbvarianten, men det kom ingen kontrollör.

Planet hem var i alla fall rätt och med en galopp värdig vilka tävlingshästar som helst hann Mannen och jag med bussen på Hyllie och kunde släcka lampan här hemma före midnatt med ännu en storstad avbockad.