Amsterdam 4

Så var det då sista dagen i Amsterdam. Det är märkligt så fort de där helgresorna går samtidigt som de ger så otroligt mycket när det gäller glada upplevelser, minnen och energi för resten av hösten!

När jag packade insåg att det var första gången någonsin som jag haft med mig precis lagom med kläder – dvs. använt vartenda plagg och inte saknat något. Det innebar att väskan också var ovanligt lätt. Trots det  förstod jag  när vi checkade ut att det var förenat med dödsfara att själv försöka ta väskan ner för trappan, och lite onödigt att be Mannen offra livet för den sakens skull. Alltså frågade jag tösen i receptionen om jag kunde få hjälp, och jovisst. Hon haffade en kille i personalen och bad honom.
Han stönade högt och sade några väl valda ord på holländska. Förmodligen att tanten kunde väl ta sin jäkla väska själv. Jag svarade honom på en skånska som fått vilken gymnasieelev som helst att ta ner fötterna från bordet och kepsen av huvudet, och se det fungerade; han bar ner väskan.  Som tack fick han 5 euro, och då blev han så glad att han sprang upp och bar ner de andras väskor också. Tänk vad lite pedagogik kan göra!

Vårt flyg skulle inte gå förrän på kvällen, så den första uppgiften var att stoppa in väskorna i skåp på centralen och dit kom vi så småningom med spårvagnen. Först bara halvvägs till första stoppet, för där stod en annan spårvagn, modell äldre, och stoppade upp. De passagerare som inte skulle längre än Dam hoppade av och gick i stället. Vi hade gott om tid och satt kvar. Så småningom fick man loss den andra vagnen och vi kunde rulla vidare.

Stopp i spåret.

När väskorna var tryggt inlåsta hoppade vi på en annan spårvagn och åkte ner till själva centrum igen. Det där med diamanter hade vi missat och tänkte ta igen. Vi klev in i en butik, Koh-i-Noor, och även om inte själva sliperiet var öppet fick vi en väldigt intressant visning och föreläsning av den kunnige affärsinnehavaren. Han hade varit diamantslipare i 50 år och visste vad han talade om.  Lite trist bara att reskassan inte räckte till den där ormringen jag blev förtjust i för bara 2900 euro…

Diamantsliparen

De sista timmarna drev vi kring, åt och drack lite och tittade på folklivet. På vägen tillbaks till stationen passerade vi genom Red Light District och det var beklämmande skyltning på sina ställen. Kvinnor, några såg ut att vara jämngamla med mig, minst sagt lättklädda och exponerade i bås i skyltfönsterna.  Jag tyckte det var så förnedrande för dem att jag tittade på andra hållet.

Det sista minnet från själva Amsterdam blev i alla fall positivt. Strax innan vi kom ut ur det röda ljusets distrikt hörde vi musik från en bar. Vi steg in och där satt ett gäng mogna musiker och spelade. Det var jam och improvisationer och riktigt, riktigt bra. Under tiden vi drack vårt kaffe kom det fler personer med instrument och slog sig ner. Jag frågade och fick veta att den första söndagen varje månad kom de musiker som kunde dit med sina instrument.

Det var alltså med ett leende vi hämtade ut våra väskor och klev på tåget till Schiphol. Fel tåg visade det sig, den finare snabbvarianten, men det kom ingen kontrollör.

Planet hem var i alla fall rätt och med en galopp värdig vilka tävlingshästar som helst hann Mannen och jag med bussen på Hyllie och kunde släcka lampan här hemma före midnatt med ännu en storstad avbockad.