Rivstart och inpackning

Som skolanställd innebär inte alltid året januari till december, utan lika ofta läsår, dvs. augusti till juni.

Nu har alltså ett nytt läsår börjat. Normalt är det alltid lite kaotiskt de första veckorna innan allt fallit på plats. Det har det inte varit i år. Det har  varit total-kaos. Omorganistioner, schemaändringar och ett datorstrul  som gjort att många längtat tillbaks till en gammal hederlig spritkopiator som vevades fram för hand, har omintetgjort i princip all planering och logistik. Men, men, optimistisk som jag är (!) hoppas jag att bitarna börjar falla på plats nu så att det blir en hanterlig vardag snart. Tack och lov i alla fall att jag har ett antal års erfarenhet att falla tillbaks på och utnyttja till improvisationer för att hålla skenet uppe inför publiken…

Jag var alltså ganska mör redan efter några veckor. Lite därför nappade jag på ett erbjudande från den dagliga avisan om en 75 minuters SPA-behandling  med kroppen i fokus för 399 kronor till ett värde av mer än det dubbla! Behandlingen skulle enligt annonsen innehålla en peeling som avlägsnar döda hudceller och en fuktbehandling som ger en mjuk och len yta, en ansiktsbehandling med peeling och mask som skapar ny lyster och spänst genom rengöring från pormaskar och smuts, och en lättare kroppsmassage. Alltså en skön, avkopplande och välgörande stund för ny energi och fräschör – allt enligt annonsen!

Världens deal tyckte jag, som älskar att bli ompysslad, men inte unnar mig/har råd med det så ofta.  Innan vi flyttade till Påfågelshuset var det Triangels kurbad som stod på önskelistan vid högtidsdagar,  sedan har det varit här.  På båda ställena har jag verkligen njutit och slappnat av när jag fått tillfälle att förvalta kapitalet. Säger jag som anser att det är ett sätt att sköta  kropp och hälsa. Mannen säger att jag sätter sprätt på kapitalet istället.

Det var alltså med stora förhoppningar som jag kravlade mig upp ur pappersträsket på skolan på fredageftermiddagen, hårt och hjärtlöst talade om för en hjälpsökande syvare att jag hade slutat för dagen och rattade småfranskan till Limhamn. Det fanns en parkering ledig  på Järnvägsgatan och jag  log när jag gick rakt över gatan in på detta institut. En ung tjej tog emot mig och berättade om att det var hon som skulle ge mig behandlingen.

Inne i behandlingsrummet talade hon om att jag skulle ta av mig allt utom trosorna, vira om mig en handduk (som var snäppet för liten för att räcka runt) och lägga mig på britsen.  Finkänslig som hon var gick hon ut och väntade. Jag gjorde allt som jag blivit tillsagd utom att lägga mig på britsen, för den var täckt med ett stort plastskynke. När hon efter en diskret knackning kom in igen fick jag veta att jag skulle plastas in och alltså lägga mig på platsen. Okej, grötomslag lär ju vara nyttiga, så varför inte andra inpackningar?

Först skulle kroppen peelas. För ev. manliga okunniga läsare kan jag berätta att det innebär att den smetas in med en kräm, ofta med små korn i, som är djuprengörande. Jämför med en slipning.

Flickebarnet började skvätta ut någon kall sörja på ovansidan av mina ben och armar och en liten dutt på magen också. Med ryckiga rörelser strök hon snabbt ut det, fortfarande bara på ovansidan. Sedan fick jag sätta mig upp och hon gjorde samma sak på ryggen. Efter det virade hon gladpacken om mig.

Så blev det dags för ansiktet. Innan produkterna sattes på kämpade tösabiten med att få på mig ett pannband med kardborrefästning. Antingen är jag en storlek för mycket, eller så hade de bara handdukar och pannband i XXS. Så småningom satt det i alla fall fast och hon började bre ut en blåbärsbaserad mask i ansiktet på mig. Blåbär lär ju hjälpa mot det mesta, så varför inte?

Jag var lite undrande att hon inte tog bort min mascara först för det har alltid gjorts på de andra ställena. Även med blåbärspurén gick det undan med hastiga rörelser och det kändes knappast avslappnande. Sedan lämnade hon mig, invirad och med bomullstussar över ögonen (varav en genast kasade ner) för att produkterna skulle verka. Så nu vet jag hur en pajdeg i vila känner sig.

Det kunde kanske ha varit avslappnande med lite mer dämpad belysning och musik och om jag inte frusit om mina axlar. Gladpacken gick inte dit upp. XXS igen?

Efter en stund kom hon in igen och tog bort ansiktsmasken och smetade på en fuktighetsbevarande kräm. Så virades gladpacken upp och hon sprutade på en ny kall sörja som hon bredde ut, med den skillnaden att nu fick även baksidorna av armar och ben en snabb utstrykning.

Så. Klart.

– Nu kan du klä på dig,  sade hon.

Jag påpekade att jag var alldeles kladdig över hela kroppen och inte ville ha det i kläderna. Då fick jag erbjudande om ett glas vatten och att ligga kvar tills krämen absorberats.  Jag upplevde det som om hon hade bråttom och halkade istället upp ur plasten och torkade av mig på handduken. Den som inte räckte riktigt om… När jag klätt på mig kollade jag klockan. Det hade gått 58 minuter sedan jag kom dit. Men lugn, det blev de utlovade 75 minuterna innan jag kom ut på gatan igen, mjuk och len på framsidan av benen och armarna. Terapeuten visste nämligen inte hur hon skulle hantera min voucher utan fick kalla på chefen(?). Jag tror det var det i alla fall, för hon hälsade inte. Bevärdigade mig knappt med en blick ens, utan bara knappade på datorn.

Hade jag betalt fullt pris hade jag protesterat, nu mesade jag och kände bara att hit går jag inte igen. Nästa kroppsförvaltning får bli ett av de gamla beprövade ställena.