Vistelsen

I  år hade vi bestämt oss för att vara rikigt äventyrliga och välja ett annat hotell än Taurito Princess, där vi varit i fem år. Inte för att vi har något emot det, utan för att det ligger lite off. Off det mesta för att vara ärlig. De enda vägarna därifrån är höga, slingrande bergsvägar utan tillstymmelse till trottoarer eller gångbanor, och nätt och jämnt räcke.  Man måste alltså sätta sig i en bil eller buss för att komma därifrån, och….tja, jag avskyr för det mesta att åka bil. Västerut från Taurito går det an, för då kör man närmst bergväggen, men österut… Ett par hundra meter stup rakt ner.

Alltså valde vi i år ett hotell med möjligheter till lite längre promenader i omgivningen. Eftersom vi resten av året kan drömma om maten på Taurito Princess och hittade ett annat Princess-hotell nere i Playa del Ingles, valde vi det. All inclusive där med och på bilderna såg buffén lika bra ut som i Taurito, och stjärnorna var lika många, dvs. fyra. Tilläggas ska kanske att jag under övriga resor inte har något emot att bo enklare, så länge det är rent, jag har en bra säng och en egen toalett spelar inte stjärnorna så stor roll.  Även om kackerlackor definitivt inte hör till mina favoritdjur går jag inte i bitar om jag möter dem utomlands. Så länge inte någon dräktig hona smyger sig med i bagaget bara..  Det där med camping och spritkök har jag också växt ifrån och föredrar att äta sittande på en stol med ett bord framför mig.

Men just vecka 8, på februarilovet, är lite speciell. Då är det skånska vädret sällan till sin fördel, granen har barrat färdigt, julskinkan är slut och vi med den. Då behövs all inclusive allt, med god mat och dryck och service som bara fungerar. Jag vill helst inte göra något mer ansträngande än att vända mig och boksidorna i solen och gå till dukat bord. Med andra ord var inte det litauiska flygbolaget någon hit.

Nu kom vi alltså fram till Gran Canaria Princess. Incheckningen gick bra och rummet på femte våningen var fint. Hissarna var konservburkar som rymde 4-5 personer och alltså inget kul om man är det minsta klaustrofobisk. Det enda roliga med den var en två-åring som vrålade så högt han kunde så fort hissdörrarna stängdes. Men jag vrålade högre när vi kom till våning fyra, och då tystnade han i rena förskräckelsen.

Maten… Oj, oj, oj!

Min frukost bestod av en stor tallrik färsk frukt, skalad och rensad. Jag har talat om för Mannen att när vi återlämnat hunden till dess rättmätiga och efterlängtade ägare kommer han ha tid att fixa det på morgonen. Han bara tittar konstigt på mig och det är faktiskt oklart om han verkligen älskar mig.

Till lunch – och ofta till middag också – frossade vi på  färsk fisk och färska skaldjur i massor och avslutade med lite ost eller en liten, liten, liten tårtbit eller några glasskulor. Det hela sköljdes ner med lämplig mängd rosevin. Man måste ju få i sig lite kolhydrater också! Att det blev rosé berodde på att det vita var odrickbart och det röda inte så bra till sjöfodret.

Jag misstänker att vi åt upp en stor del av vår resas pris, till skillnad från en del gäster som rågade tallriken med pommes frites och beväpnade sig med en ketchupflaska. Det är en fördel med buffér att alla blir saliga på sin fason, även om nog Jamie Oliver gått i taket ibland.

Man kan inte leva av mat allena, man måste även ha kaffe. Här blev det tredubbla espresso med mjölk, café cortado.

Poolanläggningen var stor och vacker med poolstolar i massor – här behövde man inte boka upp någon i förväg. Det gjordes så klart ändå av många…
Den ena poolen hade en skylt med 24 grader och den andra, djupare, 16 grader. Jag är ingen badkruka, definitivt inte, snarare åt sälajävlahållet,  som med skyddande underhudsfett vältrar mig i havet tidigare än de flesta. Dock, är jag ingen vinterbadare. Första dagen började jag tappert med att kliva ner för stegen till 16-taggaren. Ett steg. Sedan tappade jag känseln i tårna och försökte med ett oberört leende linka över till den andra poolen. Det var enbart publikens hånleende och min stolthet som hindrade mig här med. Jag förstod varför jag var ensam i vattnet. 24 grader? In your dreams…! Icke en milligrad över 16. Men, med en dåres envishet, simmade jag i alla fall tvärs över och steg upp på andra sidan. Stelfrusen in i benmärgen.

Jag försökte påtala det för pool-mannen, men han pekade bara på skylten med 24 och log. Att han såg ut som George Clooney gjorde att jag bara fånlog tillbaka. Ett energisparande trick att ha honom där. Inga damer – och inte många av herrarna – vände blad i sina böcker när han var i närheten.

Böcker förresten. De flesta verkade ha gått över till läsplatta och det är lite trist. Inte för att läsplattor är trista, jag hade lånat Mannens och när jag väl kommit på att hålla fingrarna i styr och inte bläddra i onödan var det väldigt behändigt, utan för att man inte kan se vad andra läser. Det är alltid lite spännande att först gissa nationalitet och sedan vilket språk och vilken genre de läser.

Förutom höjdaren One Day av David Nichols på läsplattan läste jag i Siden av Alessandro Baricco , Sirila getlemän sökes av Karin Brunt Holmqvist och Min Mosters Migrän av Hanne Vibeke Holst. De tre senare lånade jag i hotellets bibliotek. Det är något jag alltid gör när jag bor mer än ett par dagar på ett hotell, letar rätt på den där bokhyllan där folk ställer sina utlästa böcker.

Det var ett överskott på herrar på hotellet, men, kära Darling Desperados,  gören er icke besvär. Ni har inte en chans. Männen här påminde mig mer om en gammal Hassan-sketch, om en viss befarad tysk  import i samband med EU’s intåg i Sverige. Tyskar eller inte, de jag pratade med var undantagslöst trevliga.

Så var det det där med promenaderna vi skulle ta. Det tog ungefär 10 minuter att komma ner till strandpromenaden, och lika lång tid att övertyga time-share-försäljare, svarta glasögon- och klockförsäljare och inkastare på restaurangerna att vi inte var intresserade.

En speciell grej där var fotvården. Överallt såg man folk som satt med fötterna i akvarium medan små fiskar nafsade i sig liktornar och annat gott. På nästa hörna såldes grillade sardiner…

Fisk som äter

... och äts.

Resten av Playa des Ingles var faktiskt inte så trevligt att promenera i, mest murar och  staket med galler högst upp. En dag gick vi i alla fall bort till Maspalomas för att kolla Princesshotellet där. Vi konstaterade att de hade samma färg på all-inclusivearmbanden som vi, så… Det gick bra att släcka törsten där med!

En morgon kom flera olika människor, holländare, tyskar, norrmän,  fram och gratulerade oss vid frukosten. Vi fattade noll och inget, tills en norska förklarade att de gratulerade till flickebarnet.

-?

Jo, vi hade ju fått en liten prinsessa, en tronarvinge.  Grattis Kalle och Silvia – vi fick vår prinsessa i augusti!

Och nästa år, om ödet så blir det nog ett Princess-hotell , igen.

Flygturen

Jag hade bestämt mig för att inte blogga något om den senaste resan, för det var ju återigen Gran Canaria och hur uttjatat kan inte det bli?

Men två inlägg blir det nog ändå, resan ner blev lite speciell och så bodde vi på ett annat ställe.

Det var arbetskonflikt med kabinpersonalen, och i stället för med Tui skulle vi flyga med det litausika flygbolaget Smart Lynx. Samma avgångstid, 06,10, men platsreservationerna gällde inte.  Jag försökte nå dem och åberopa Mannens dåliga cirkulation i de långa benen (Lillebror kör alltid en charmoffensiv att han är nyskadad fotbollsspelare som behöver sträcka på benen, men jag tror inte att någon köper det när det gäller Mannen så det blir en äldre variant) och min klaustrofobi. Men se det gick inte att förboka.

Tågen över bron går bara en gång i timmen på natten, så för att komma i god tid till incheckningen hämtade taxin oss redan tjugo över tre på natten.

Vi hade faktiskt gått och lagt oss och sovit några timmar för att gå upp och koppla in autopiloten och följa den snitslade banan som lagts ut kvällen innan. Snabbtvätt, mascara, stödstrumpor, etc. Både resväska och handbagage stod packade och klara vid ytterdörren.

Jag frågade Mannen om han hade passet med, och jodå, han klappade på kavajfickan och nickade. Vi är inte så talträngda på morgonen någon av oss, tack och lov. Sedan gjorde han en sejour på toa innan vi åkte ner till den väntande taxin som körde oss upp till Hyllie Station.
Det stod en familj, mamma, pappa, barn – modell tjurig tonårsdotter-  i det lilla vindskyddet.  Dottern och pappan knappade hysteriskt på sina smartfånar, pappan dessutom fnittrande.  Vid den tidpunkten?!  Mamman stod där inte egentligen, utan surrade tunt och flyttade deras väskor, spanade efter tåget och räckte pappan en pappersnäsduk när han snörvlade. Curlande till max.

Tåget kom som det skulle och vi var  uppe i avgångshallen på Kastrup redan klockan 04,00.

De hade öppnat luckan och det var ingen kö. Bara att plocka upp passen och tåga fram. Det var bara det att Mannen inte hade sitt pass.Inte sin kavaj heller, för den hade han slängt av sig när han gick på toaletten. Hade det åtminstone varit byxorna, för då hade jag troligen reagerat.

Nu visade det sig inte vara några problem att komma genom, det räckte med körkortet. Fördelen med EU. Jag funderar på om man verkligen behöver pass om man håller sig inom gränserna? Inte en kotte, vare sig här eller där frågade efter hans pass, bara kollade körkortet.

Vi var nästan först att checka in, så vi fick platser med benutrymme. Värre blev det i gaten, för då skulle alla placeras om efter önskemål. Total kaos, som sträckte sig långt över avgångstiden. Då kom de på att de skulle tanka också…  Flygrädd är jag inte, men undrade om det var mer de inte tänkt över innan. Piloterna såg ut som de var hämtade från en gammal Bond-film, schabloner för sovjetbovar och flygvärdinnorna var piffiga och söta i sina pillerburkshattar och uniformer som var misstänkt lika dem man ser på journalfilmer från 1960-talet.

Jag passade på att besöka damrummet innan vi gick ombord. Vem vet om de kommit ihåg att köpa toapapper?
Jaha, där fick jag förklaringen till att den senaste veckans gottenoja och allmänna folkilska.  Städivern hade jag skyllt på resan… Kul, totalt oförberedd, trodde det äntligen var över, och hade  inget med som behövdes. Det är inte skönt att sitta fem och en halv timme med återvunna, sträva pappershanddukar närmast kroppen, jag lovar.

Så fick vi äntligen gå ombord. Först rad 20-30. Då stormar 90% av passagerarna upp och börjar trängas. Om alla de skulle sitta längst bak hade det varit väldigt ledigt där fram. eller så hade de inte hört uppmaningen i högtalarna, för en liten tjej skrek så högt hon förmådde varje gång de sade något i dem.

Långt om länge var i alla fall alla passagerare placerade – och omplacerade. Informationen i högtalarna var på en en artikelfri version av engelska som fick de flesta att se ut som fågelholkar. Jag hade inte så stora problem att förstå – jag har ju många elever från de gamla öststaterna i mina engelskgrupper.

Efter en dryg timmes flygning var vi hungriga – då hade vi varit uppe i drygt fem timmar dristade jag mig att glänta på draperiet till personalens utrymme och frågade lite försynt om det serverades frukost.

- Yes, yes, breakfast ten – five  minutes.

Det betydde ytterligare en dryg timme, och man började med en vagn framifrån och en bakifrån.  Båda vagnarna var tomma på rad 11 respektive 13. Vi satt på 12.  De gick och hämtade påfyllning  och fyllde på rad 1-11 och 13-30.  Det tog alltså ytterligare över en halvtimme innan rad 12 fick någon frukost, men den var helt OK när den kom.

När den var utdukad gick personalen och satte sig i de bakersta raderna och läste den kolorerade veckopressen.  En av dem var tillräckligt ung för att inte ha upplevt Sovjettiden, och hon log och verkade tycka det var ett roligt jobb.  En av de andra log, men ytterst ansträngt. Övriga log inte alls.

Jag satt mellan två män, den egne och en annan, som båda spelade Angry Birds.

Någon passagerare upplyste personalen om att man kanske skulle servera lite dricka.

För många år sedan åkte Mannen vid ett tillfälle inrikes flyg i dåvarande Sovjet. Då hade flygvärdinnorna gått runt med en kanna vatten, ett glas och frågat passagerarna i tur och ordning om de ville ha något stt dricka, varvid de fyllt på glaset, väntat tills det var urdrucket och sedan frågat nästa passagerare och erbjudit samma glas.

De hade kommit lite längre nu; petflaska i stället för kanna med vatten och en trave engångsglas.

Sällan har en samling nyktrare skandinaver lämnat ett charterplan på Gran Canaria.

Doris Grås porträtt

Det är skarpt läge nu. Läge att kalla in Rikskrim, Kommisarie Morse, Beck, Wallander och hela CSI-teamet, men inte Poirot för han hade inte klarat den råa chocken.

Något oförklarligt har hänt under lördagsnattens sena eller söndagsmorgonens tidiga timmar. Dektektivhjärnan har snävat in tiden för brottet till någon gång mellan 03.00 och 10.05 på morgoen. Det  var då det hände. En glittrande pigg och hyfsat vacker ung kvinna byttes ut mot en trött och sliten rugguggla som inte levde upp till någon grad av ordet vacker.

Låt mig berätta. Klockan tre på natten såg jag mig i spegeln och konstaterade att åren varit snälla  mot mig. Jag såg definitivt inte ut att fylla upp mina år, nänä, långt i från. Minst 20 år kvar till pensionen, med gällande åldersgränser alltså. Jag fyllde inte ens ut tunikan, den vackra, snett skurna mörkgröna som smickrade min figur och räckte långt finger åt både Viktväktarna , LCHF och GI-tramset.  Kort sagt var jag väldigt självbelåten med anblicken.

Sedan hände det oförklarliga.  När jag vaknade  fem över tio på morgonen och med tunga steg hasade mig in i badrummet och tittade i samma spegel var det uppenbart.

Jag var utbytt. Nattens Drottning var putz weg, och kvar stod… En äldre kvinna, som t o m Reinfeldt hade låtit gå i pension vid blotta anblicken. Stjärnorna som glittrat under ögonbrynen klockan tre hade ersatts av några matta, kisande, rödaktiga hålor i allt skrynklet.  Håret som   fallit så vackert över axlarna stod närmast rätt ut och upp som en levande illustration av ‘frizzy’ , om någon undrar vad det betyder på schampooflaskorna.

Och den vackra tunikan hade förvandlats till ett inte lika glittrande nattlinne, med en tandkrämsfläck mitt fram som enda dekoration. För innehållet i särken gjorde ingen, utom möjligen försäljare av dieter, personlig träning och hålla-in-kläder glad. De borde å andra sidan ha jublat.

Alla deckare går bakåt i tiden före brottet, för att hitta  spår.  Jag nöjer mig med det närmsta dygnet innan, och hittar inga motiv.
Hundpromenad, inköp av frukostbullar, mata tvättmaskinen, sanera först lägenheten och sedan mig själv. Då är vi framme vid fem-tiden på eftermiddagen, och jag var definitivt mitt gamla – dvs. unga – jag.

Tillsammans med ungdomsväninnan och Mannen uppsöktes en lokal nära oss för att äta buffé och lyssna på blues med Steve Grahn och Mattias Malm.
Aha, blues? Kan det göra en nedstämd? Nä, det var så bra att jag tvärtom kände mig upplyft.

Maten då? Också bra. Och vinet? Det var jättebra!! Liksom Irish Coffeen när vi förflyttat oss ut till sofforna i Påfågelshusets lounge.

Det var det ganska många som gjorde förresten.  Tillräckligt många för att någon skulle komma på den brilianta idén att hämta musikanläggningen och köra i gång mer musik, nu med mer sväng än i bluesen. Eftersom det fortfarande var mitt gamla (unga) jag  klarade jag av att svänga på både benen och Mannen i takt med svänget. Det blev jag torr i näbben av och som varandes fortfarande  ung och pigg fuktades strupen med lite mer vin. Däremot avstod jag från starkare drycker än så. Kan det vara felet?

Så där vid tvådraget ville ungdomen gå hem, och plats hemma fanns det lite ost som ville bli uppäten. Dock inte av väninnan som bara äter Port Salut och mild herrgård. Men hon vara med på sista vinet i alla fall, innan jag vinkade av henne från balkongen klockan tre. Hon kan vittna att jag var lika ung och snygg som hon då.

Det var sedan det hände. I Oscar Wildes anda förvandlades jag från Partypingla till Doris Grå.

Har någon sett något? Alla tips kan lämnas till Leif GW  eller närmsta polismyndighet – även anonymt.

Hiss-nande

En dag i veckan, med andan någonstans  svenskt lagom i halsen, ångade jag ut från lägenheten och låste dörren. I ena handen handväskan och skolväskan och i den andra slaskpåsen. Jag har en viss rutin, gå ut, trycka på hissknappen med vänster hand, snurra ett halvt varv till höger och låsa dörren, fortfarande med väska i handen,  fullfölja varvet och på lätta fötter dansa in i hissen som då ska ha kommit och öppnat sina dörrar.

Det gjorde den inte igår. Inte det minsta rassel i maskineriet, ingen lampa med pil som lyste rött och ingen hisstant som sade “Kör Nedåt”. Inte ett smack.  Stendöd.  Mannen hade gjort samma reflektion när han en stund innan gått ut med hunden, fick jag veta.  Jag stod som ett fån några sekunder, innan pengen rasslat ner och jag kom till insikt att jag lika bra kunde gå ner. Sex trappor, men i alla fall på rätt håll, neråt.
Mannen meddelade att han hade felanmält också, så det skulle bli fixat.

När jag kom hem på eftermiddagen kunde jag konstatera att det stod en Kone-bil på gästparkeringen. Varning, Varning! Inte för någons danska fru, utan för att Kone-bilar brukar köras av hissreparatörer. Var inte eländet lagat än?

En lapp över hissknappen där inne bekräftade att den inte var det. Hissreperatören, en ung kille, kom ner för trappan och jag spände mina strängaste lärarögon i honom och undrade vad som menades. Han svarade att de saknade reservdelar och de skulle komma dagen efter.

- Vet du vilken våning jag bor på?  kved jag.
- Sjätte antar jag eftersom du ser så sur ut, svarade han, totalt respektlöst för all min pondus och ålder.

Det var bara att börja traska, med en bokstinn väska i handen. Naturligtvis hade jag just denna dag, förutom nödvändiga böcker,  tagit med hela överfulla gaffelpärmen istället för en plastmapp med de fyra papper jag verkligen behövde.

Så där vid tredje våningen kom jag på vem som väntade på mig där uppe. För att gå ut…
Det var bara att gå in, lasta av packningen, dra  extrapaltorna på mig och kopplet på hunden och gå ut igen. Hon tittade mycket suspekt på mig när vi skulle gå ner.  Med på färden  tog jag min ena vinterkänga , där sulan släppt, i en påse. Jag kunde ju lika bra gå ner till skomakarn på Limhamn. Den  som svärmor tipsade om innan hon flyttade. En skomakare som har ett helt oannonserat skomakeri i källaren till ett hyreshus.

Han hade öppet, och var så lik Gepetto att jag automatiskt spanande efter Pinnochio bland skorna. Men det fanns ingen liten grabb med tränäsa, däremot tyckte inte Gepetto att det skulle vara något problem att limma dit sulan igen, för en billig peng.  En viss skillnad mot den andre, lite större skomakaren runt hörnet där jag var i fjol. Han tog mer än tre gånger så mycket betalt för ett liknande jobb och gnällde dessutom hur jobbigt det var.  Ingen kandidat till Reinfeldts 75-års-idé precis.

Väl hemma igen var det bara att ta sig an trapporna.  Selma satte sig demonstativt utanför hissdörren och väntade, och fick både lockas och mutas för att komma med. Två trappor upp stod dörren öppen och två flåsande flyttkarlar hade precis levererat några sängar. Kanske inte rätt dag för det uppdraget. Selma såg sin chans med sängar på golvet, men lockades ut igen och satte sig framför hissdörren på denna våning i stället.

Blicken hon gav mig gjorde det fullständigt klart vem hon ansåg vara luddhjärnan av oss två.

Samma procedur upprepades på varje våning, fast utan flyttgubbar. Men på fjärde öppnade en granne dörren och Selma stegade självklart in. Redo att flytta in permanent, bara hon slapp en trappa till. Det gjorde hon inte.

Morgonen efter hade jag inte räknat med någon tidning i facket utanför dörren, och insåg det lönlösa i att be Mannen knata sex trappor ner och hämta. Dröm om min förvåning när det faktiskt låg en tidning där! (Och på alla våningarna ner, såg jag sedan när jag var på väg till jobb!) Heder åt den tidningsbäraren som knatat upp med alla avisorna! För det kan väl inte ha varit den här tysken som extraknäckt?

Tack och lov var hissen lagad på eftermiddagen. En glad överaskning för vanedjuret Selma, som när vi skulle gå ut  suckade djupt – jodå, det kan hundar göra – och började gå neråt tills hon upptäckte att jag stod vid de öppna hissdörrarna.

Men, med tanke på Beach 2012, som den yngste sonen påpekade, är det kanske inte fel att ta trapporna ändå? Utan hund och extra last i form av matkassar och en bokfylld skolväska är det faktiskt inte så farligt.

Det är inte orken det är fel på...

Månskenspromenad.

Deltidshunden bor heltid hos oss ett tag framöver eftersom hennes ordinarie tvåfotingar vistas på annan ort. Det innebär att de mina promenader flerdubblas till antal, och dessutom i ur och skur.

I den vanliga, hundfria vardagen är tvåsiffriga minusgrader ett giltigt skäl att stanna inne och kura istället. I hundlivet är det en anledning att plocka fram parkasen, överdragsbyxorna, de fodrade kängorna och vantarna och dra ner mössan över öronen. Även om det biter i kunderna är det inte alltför obehagligt. En kväll som i kväll, vindstilla och med en strålande fullmåne, är det t o m skönt.

De första vi mötte på promenaden var tanten med designhundarna. De är små och två till antalet, en svart och en vit, och skäller och bjäfsar oupphörligt på alla andra hundar.
När Selma var valp ville hon gärna äta upp dem, vilket kanske varit en välgärning enligt många, men jag envisades med att hålla in henne när vi gick förbi. Det resulterade i att tanten numera talar om för Åke och Knut, att nu kommer den elaka människan som inte låter sin stackars hund hälsa på er när vi möts. Vare sig Selma eller den elaka människan bevärdigar tanten och hennes hundar med en blick.

Selma och jag har inte riktigt samma uppfattning om det där med linförighet. I min gamla hundvärld innebar det att hunden hade ett koppel på sig och kände när det blev spänt och då anpassade sin takt till tvåfotningen. Vare sig tvåfotingen kommenderat fot eller inte. Faktiskt även oberoende på om kopplet var på eller inte.
I Selmas sinnevärld innebär det att man drar och rycker allt vad tygeln håller och ser om tvåfotningen följer med det sträckta kopplet. Vare sig tvåfotningen har gapat om ‘fot’ eller ‘gå fint’ eller något annat fånigt.
Alltså har denna elaka människa förpassat det långa pensionärskopplet till garderoben. Synd tycker Selma, för med det hade tvåfotingen inte skuggan av en chans att hålla in. I stället har människan tagit fram det korta läderkopplet och köpt en halskedja (inte alls så piffig som det fina röda läderhalsbandet matte packat med) med stryp. Fullt övertygad om att hon ska lära luddhjärnan gå ordentligt i ett koppel.

Oddsen står ungefär lika vem som vinner.

Vi passerade i alla fall tanten och kom med svansen i behåll över Annetorpsvägen och in på Sunnanväg. Månen lyste upp kyrkogården till höger, trolskt och vackert. Det lockade onekligen att gå in där, men inte med hunden, utan vi fortsatte ner till korset där vädersträcken möts. Där tog vi till vänster och in bland villorna.

Frosten glittrade på asfalten. Den lilla snö som kommit förmådde inte täcka marken. Det var säkert ändå kallt om Selmas tassar, för med jämna mellanrum hoppade hon på tre ben och lyfte omväxlande på höger och vänster bakben. Så länge hon bara lyfte på ett i taget så fungerade det. Efter att jag skrafsat bort sand och salt mellan hennes tramdynor och gnidit tassen lite med halsduken traskade hon glatt vidare.

Vi mötte en joggare. En man i övre medelåldern som fortfarande höll sitt nyårslöfte. Hans löpning verkade plågsam och han andades tungt och flåsande.

Så kom vi in på den långa Skäralidsgången. Alla gångar och stigar i Limhamns parkområde har namn. Det kan jag inte minnas att  parkgångar hade förr. Skäralidsgången går mellan ett industriområdet på ena sida och idrottsplatsen på andra. På båda sidor finns höga staket, krönta med taggtråd. Belysningen är stark och det finns inga buskar eller träd någon kan gömma sig bakom. Det känns som ett ingenmansland på gränsen mellan två förbjudna stater.

Vi vände ut mot Annetorpsvägen igen och korsade den. Rusningstrafiken hade dämpats nu.

Folk har börjat flytta in i allt fler av de nybyggda husen vid Kalkbrottet. Utanför ett hus stod det en flyttbil och människor pilade fram och tillbaka, bärandes på lådor, korgar och krukväxter.

Bland de som flyttat in är det inte många som hunnit få upp gardiner. Det bjuder på insyn i de olika familjeliven. Hos någon stod parlampor i givakt och en arrangerad fruktkorg visade att här bor vuxna människor i karriären.
I radhuset bredvid syntes en stor bur med undulater, en vippmugg och en kaffekopp samsades med några leksaker på köksbordet och utanför stod en trehjuling och en pulka.

Nästan hemma mötte vi en yngre granne, en kreativ man. Den trendigare typen som oftast är klädd i vita byxor och uppknäppt kavaj, även i vinterkylan. Han är ju ändå bara på väg in i sin bil. I dag hade han i alla fall kammat håret över från ena sidan till den andra så han slapp frysa om månen.

Den var inte riktigt fullt så full som den på himlen, konstaterade jag och drog ner mössan lite längre.

Vart bär det hän?

En nyhet i media den senaste tiden har handlat om vårt språk.

Jag är lite av en språknörd, en sån där konstig typ som kan avvika för att ila iväg och kolla ett ords ursprung och betydelse, som inte läser, utan korrekturläser tryckta texter, och förfasar mig å det grövsta när någon radiopratare inte kan sin grammatik. Att jag dessutom får bita mig i fingret för att inte leka språkpolis i tid och otid är oundvikligt. Ibland lyckas jag inte utan det slinker ut en rättelse. Förlåt om jag trampat någon på tungan!

Jag borde alltså själv vara felfri i mitt språk, men så väl är det inte. Tyvärr. Särskilt inte när jag knappar på datorn, för då går tankarna ibland snabbare än fingrarna och jag missar eller vänder på bokstäver. Det digitala har inte förbättrat min stavning, snarare tvärtom. Men jag kan vara lugn. Av någon konstig anledning är det alltid många som korrigerar mig då. Med breda leenden dessutom.

Nu var det alltså en språklig nyhet på tapeten. Ett nytt ord; hen. Det är så nytt eller ovanligt att det genast blev understruket med rött av rättstavningsprogrammet på datorn, ändå påstås det ha 45 år på nacken men har först nu fått en böjningsform.

Hen är enligt SAOL (Svenska Akademins Ordlista), min språkliga bibel, en brynsten. Alltså en sådan man slipar knivar på.

Enligt artikeln i tidningen är hen ett könsneutralt personligt pronomen, som kan/ska användas i stället för han eller hon i subjektsform med böjningen hen-hen-hens (jämfört med hon-henne-hennes.)

På någon konstig vänster har man lyckats vinkla det till en sexualpolitisk fråga.

Oavsett vad man tycker om här i världen tillhör man (eller ska detta opersonliga pronomem ersättas av ett neutralare kvan?) endera könet.

JAJAJA! Jag är medveten om alla transsexuella och andra personer som vill tillhöra det andra könet. Det är, och har alltid varit, helt OK för mig att kalla Tage för Anita och hon, om det gör henne gladare. Då anser jag att man accepterar personens självuppfattning som tillhörande det andra könet. Hen däremot, känns som fartlinjer och sproiler på en gammal Volvo Amason. Vill gärna men kan inte, liksom.

Det har även kommit en könsneutral barnbok, Kivi och Monsterhund, som använder ordet hen istället för han eller hon. Författaren, Jens Lundqvist, menar att varje gång man skriver ”han” eller ”hon” får man ett kulturhistoriskt bagage att förhålla sig till; medvetet eller omedvetet måste man möta upp eller bemöta sina egna och andras bilder, tyckanden, fördomar och generaliseringar om manligt och kvinnligt eller om pojkigt och flickigt. (Sydsvenskan)

Ursäkta, men jag känner inte så många som ramlat ner från Yttre Rymden, utan något kulturhistoriskt bagage. Vare sig du är uppväxt i Sverige eller något annat land har du en kulturhistoria. Folk som av olika anledningar emigrerat vårdar den extra noga. Det är bara att besöka något bostadsområde med många nya svenskar för att få bevis. Och om inte det räcker, ta en tur till svenskättlingarna i USA eller utlandssvenskarna på spanska solkusten. Jag kan lova att dalahästarna gnäggar svenskare där än här hemmavid. Oavsett kön.

Den som inte har någon historia har inte heller någon framtid.

Dessutom, till syvende och sist så tillhör vi faktiskt två olika kön, med viss fysisk skillnad.
Naturligtvis ska man arbeta för lika lön för lika arbete, oavsett kön, och för att få bort fördomar och generaliseringar, etc, etc. Gör man det genom att ersätta språkets genusord med könsneutrala dito?

Man kanske i stället skulle fundera på vad som ligger bakom ‘Tant-trenden‘ som lurar tillbaks kvinnorna till de blommiga förklädena vid spisen, bakande stora amerikanska cup cakes till sina tacksamma män?

Min spontana reaktion på hen blir att citera Bagheera i Disneys version av Djungelboken: Så utomordentligt fånigt.

Jag bloggar – alltså finns jag

Den senaste veckan är det ett antal personer, mer eller mindre nära vänner och bekanta, som jag mött och som med antydan till anklagelse i rösten påpekat att ungefär

‘Du har ju inte skrivet något sedan Dubbelgångaren. Jag kollar varje dag!’ 

Trots att det varit mer än 30 000 besök på denna sida nu blir jag lika förvånad varje gång jag får höra att någon faktiskt läser det jag plitar ner. Någon mer än de tio som prenumererar på inläggen alltså. Det värmer i hjärtat att få uppskattning, samtidigt som det förpliktigar.

Tid har varit lite av en bristvara på sistone, dels är det  nya elever och kurser som ska sjösättas utan att fullständigt skrämmas slag på med alla uppgifter. Dels ska jag ha en ny fotoutställning  som startar på tisdag och varar hela februari, denna gång på biblioteket i Vingelstad, eller Västra Ingelstad som metropolen heter officiellt. Om du missade du den i Vellinge, ladda GPSen och kör 101:an till Vingelstad istället!

Även om många av bilderna är samma som förra gången  har Jante-Fjanten krupit upp ur sin håla igen  med ännu strängare krav på perfektionism…

Fortsätt gärna att titta in här – eller prenumerera på nya inlägg, det kommer snart nya, förhoppningsvis läsvärda, texter!

Dubbelgångaren

Det påstås att vi alla har en dubbelgångare någonstans. Jag vet att jag har det. Minst en.
I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag ibland har funderat på att utnyttja det för att kunna ta ut svängarna, men nej, det har jag aldrig gjort.

För att ta det från början…

I början av min yrkeskarriär, då som dagisfröken, hände det allt som oftast att släkt och vänner påstod att jag varit på ställen där jag inte varit, alternativt att jag var högfärdig och inte hälsade. Bland mina alla brister ingår inte högfärdighet och att inte heja på bekanta. Tvärtom galopperar jag då och då fram till helt okända och tror de är någon helt annan. Det skulle jag kunna skriva en roman om, men det var inte det det skulle handla om nu.

Alltså, man påstod att jag åkt buss med barngruppen här, varit på det arrangemanget där, osv.
När jag egentligen varit på ett helt annat ställe. Jag fattade ingenting, för det var nyktra och sansade människor som påstod sig ha sett mig.

Så, på en fortbildningsdag för förskolepersonal i Malmö förstod jag hur det hängde ihop, för jag mötte mig själv. Vi stod där mitt emot varandra i fikakön, jag och min dubbelgångare, och bara stirrade. Samma längd, kroppsbyggnad, frisyr, färg på både hår och ögon, och dessutom väldigt lika drag. Ingen av oss sade någonting, bara gapade innan vi började skratta – båda två.

Idag hade jag helt klart frågat vem hon/jag var, men antingen det berodde på ungdomlig blyghet eller att jag blev så paff  så gjorde jag det inte. Däremot gick jag hem och frågade mina föräldrar, som då båda var i livet, om jag var adopterad, alternativt om jag hade en tvillingsyster de adopterat bort. De förnekade det helt och hållet. Senare, under min mer aktivt nitiska släktforskningsperiod begärde jag förresten ut min egen födelseattest, och kunde bekräfta att jag är jag och ingen annan.

Under några år framåt hände det då och då att ‘jag’ blivit sedd på andra ställen än jag varit, och jag antog att det var hon, den andra. Så följde ett antal lugna år utan påhopp om att jag var någon annan än den jag var. Illa nog det, faktiskt.

Tills en dag för ganska många år sedan, på Södergatan i Malmö när en för mig okänd kille kastar sig om halsen på mig och ger mig en bamsekram, samtidigt som han smattrar fram ungefär att

- Gu-så-roligt-att-se-dig-igen-jag-hörde-att-du-flyttat-tillbaks- så-himla-roligt-vi-måste-ses-men-jag-har-skitbråttom-nu-lova-att-du-ringer-mig-jag-står-i-katalogen!

Tjopp, så var han iväg, innan jag han säga varken bu eller bä. Hoppas han inte blev besviken att jag inte ringde.

Ytterligare en tid senare var jag på en fortbildning på Malmö Högskolas lärarutbildning, och två olika personer hojtade glatt att det var jätteroligt att se mig igen. Personer jag inte kände igen. Jaja, sånt händer ju också.

I ett annat sammanhang mötte jag en person som börjar prata hur trevligt vi hade på en kurs vi gått tillsammans på högskolan. Den kursen har jag aldrig gått.  Och han hade inte gått någon av de jag gått…

På en konferens för skolans räkning kommer det fram en kvinnlig skolledare från Lund, och tackar lite fnittrande för senast. Jag stod som ett frågetecken.

- Ja, när vi var ute och firade att kursen var slut.

-Vilken kurs?

Hon tittade på mig som om jag var ett UFO. Kursen i någon form av datorhantering för skolledare som ‘jag’ hade varit ledare för, där vi hade haft avslutning med att gå ut och äta. Bland annat.
När jag sade att jag aldrig haft någon sådan kurs och mig veterligen inte träffat henne heller förr såg jag på henne att hon funderade på vilken diagnos jag hade. Vi har träffats i olika skolsammanhang senare,  och hon har – förhoppningsvis – insett att det inte var jag som var jag, eller hur man nu ska uttrycka det.

För några år sedan var vi på en studentuppvaktning och då blir en annan gäst där väldigt glad att se mig igen. Jag var nämligen hans kusin Agneta, trodde han. Det tog en stund att övertyga honom om att det inte var jag. De hade inte träffats på många år och han visste inte vad hon hette i efternamn nu, men väl vad hon var född som och när. Äntligen,  tänkte jag, nu får jag tag på henne. För som släktforskare med tillgång till Internet innebär det inga svårigheter att hitta folk om man vet namn och födelsedatum.

Risken att bli klassad som dåre och få luren i örat om jag skulle försöka ringa och förklara för denna Agneta i telefon var för stor. Så jag skrev brev och någon dag senare ringde hon upp mig. Mycket riktigt, först hade hon varit på väg att slänga brevet, men sedan blivit nyfiken och läst en gång till och känt igen sin kusins namn, honom jag träffade på studentfesten.

Men, tyvärr, även om vi hade många fysiska likheter hade hon aldrig jobbat inom skola och barnomsorg, aldrig satt sin fot på högskolan eller lett någon datorkurs.  Däremot var hon född med samma efternamn som min mamma och det var jag tvungen att gräva lite i, för att se om vi var släkt, men inte ens det. Bara lika varandra tydligen.

Det senaste uppdykandet av mig, när det inte var jag, ägde rum i morse. I ett mail från den äldste sonen, där han klippt in en bild från dagens Svenska Dagbladet, och lätt ironiskt påpekat att det var helt otippat att morsan leker med mobilen.   En bild på ‘mig’ och ‘Mannen’, tagen vid gårdagens manifestation mot våldet på Gustav Adolfs Torg i Malmö. Vi var på barndop av första barnbarnet i går, och jag sade i och för sig att jag ville vara med på manifestationen, men när vi väl lastat av farmor (den äldre)  på äldrebeondet och närmade oss Malmö igen var klockan redan slagen för att åka upp till stan.

Vi var alltså inte där… men jag ser själv likheten, även om det inte är så stor längdskillnad på mig och Mannen som det är på paret på bilden. Det riktigt spoky i sammanhanget är att mannen som står bredvid ‘mig’ är kusligt lik Mannen. Så lika att t o m vår son trodde det var vi.

Det är inte jag!

Är det någon som vet vem kvinnan till höger på bilden är så hör av er!

Förresten, jag glömde skriva att när Mannen och träffades för en dryg medelålder sedan, hade han egentligen stämt träff med en annan tjej, men tog fel och raggade upp mig istället…

Kopimism, vår nya religion

Vi har fått en ny religion, kopimism. När jag först läste om det på nätet igår trodde jag det var ett aprilskämt, men kalendern visar fortfarande januari. Eftersom man pratat om det på radion idag  är det nog på riktigt.  Strax innan jul beslutade alltså Kammarkollegiet  att registrera det Missionerande Kopimistsamfundet som ett religiöst samfund. Sverige är hittills det enda landet  i världen som erkänt kopimismen som en religion.

Vad är då kopimism?

Enligt deras hemsida är det Missionerande Kopimistsamfundet  ett religiöst trossamfund som bildades 2010. Kopimistsamfundet formaliserar en gemenskap som idag är väl spritt i samhället. Den kopimistiska gemenskapen kräver inget medlemskap. Det räcker att man känner ett kall att tillbedja det heligaste av allt; information. För detta ändamål ges gudstjänster regelbundet inom samfundets ramar, där de troende delar information med varandra och även förädlar denna information.

Sålunda beter jag mig som en sann kopimist bara genom att sprida det här.

Det utmanar onekligen fantasin vad detta kan ha för följder, positiva och negativa.

Eftersom ordföranden i Kompimistsamfundet, Gustav Nipe,   tillika är förbundsordförande för Piratpartiets ungdomsförbund är kopplingen till piratkopiering i religionens namn inte långt borta.

Innebär det att man som kopimist kan kopiera, dela och sprida allt, och sedan hänvisa till att det är en religiös handling i religionsfrihetens Sverige? Eller är det bara information man får kopiera? Vad är då information? All fakta och alla dokumentärer faller självklart i det facket.

Kan även fiction i film- och bokform anses vara information om en tänkt verklighet? Det finns ju det som tror på vampyrer, och då måste ju i alla fall Twilight-filmerna vara helt OK att sprida. Risken är att inte så många är intresserade, men ändå.
Filmerna Die Hard 1 – 10 kan ses som information om aktiv dödshjälp, och alla krimainaldrama  som information om polisarbete. Är det dessutom en Läckbergare även om hushållsarbete.

Är musik tonsatt information om hjärtats kval?  Hjärta-smärta information om psykosomatiska reaktioner på Vårdguiden?

Tidernas  svensktoppsplåga med Helen Sjöholm, Du är min man och jag vet du gör så gott du kan,  knappast tolkas som något annat än realistisk information. Fritt att kopiera.

Eller Wiehes Titanic? Information om en historisk händelse.  Kopiera på bara.

Skolans läroböcker, i den mån de finns kvar, är ju i alla fall avsedda att vara  informativa. Då är frågan om den där skylten som sitter ovanför skolans kopiator om att högst 15 sidor av en bok får kopieras inte är att se som ett hinder i religionsutövningen.

Det ska onekligen bli spännande att se vad juristerna får att bita i här.

Lite problem kan det bli för oss lärare som via Urkund och annat jagar fuskande elever som hämtar sina inlämningsuppgifter på nätet. Vad gör vi om de hävdar att det är deras rättighet i religionsfrihetens namn?

Numera en helig plats.

Kopiatorn blir ett självklart altare. Eftersom altaret i fråga allt som oftast är ur funktion måste den lille gubben som flera gånger i veckan kommer med sin väska och kryper in i det heligaste ses som överstepräst eller biskop. Åtminstone som en helbrägdagörare.  Vaktis, som i vanliga fall milt knorrande hjälper till att operera ut trasslande papperstussar, får höjd status som lokal präst. Kan han månne även ta emot bikter i pentryt?

Allt annat som avhandlas där och på andra platser och idag lite vanvördigt kallas skvaller är egentligen inget annat än en religiös gudstjänst där de troende delar information med varandra. Lägger man till lite för att göra historien saftigare förädlar man informationen.

Som bloggare gnuggar jag händerna och känner att nu jäklar, kan jag ta ut svängarna ordentligt!
Och du som läsare är naturligtvis välkommen att sprida länken till denna informativa sida!

Ris à la Bolognese

Lillejulafton, och jag upptäckte att jag glömt körsbärssås till risgrynsgröten och en del andra saker på stora mathandlingen dagen innan. Det var bara att göra som julgrisen och bita i det sura äpplet och ge sig ut i vimlet igen.

De där få glömda sakerna blev snabbt  fler och kundvagnen  relativt välfylld. Jag trodde knappt på min lycka när jag upptäckte att det var tomt i en kassa, jag  hade kommit mitt i stormens öga eller vad man nu kallar en stilla lucka i all julrush.

Full fart dit, och samtidigt som jag lastade upp mina varor på bandet checkade jag av listan. Fasen också, jag hade missat körsbärssåsen. Kön hade redan börjat växa bakom mig, och jag väste till kassörskan att hon skulle ta det lugnt så jag hann rusa iväg och hämta min körsbärssås.

Kassörskan, som av namnet på hennes skylt och den lätta brytningen att döma hade rötterna i Balkan, var en handlingskraftig kvinna. Hon kommenderade mig att stanna där jag var, så skulle hon ringa efter varan jag saknade.

- Vilken service! tänkte jag och talade om att jag ville ha två förpackningar körsbärssås.

- Köttbärssås? upprepade hon och slog in  några siffror på telefonen.

- Körsbärssås, förtydligade jag.

- Jaja, sade hon, och bad personen i andra ändan av tråden att komma med det till kassa tre. Går det bra med italiensk? frågade hon mig.

- Jag brukar köpa en dansk, men det går säkert bra med italiensk också, svarade jag och tänkte att de har ju gott om goda körsbär i Italien, så varför inte?

Kassörskan talade om för mig att jag skulle packa ner mina övriga varor så länge, och inte blockera för andra kunder medan vi väntade på min sås.

En kille kom med två glasburkar, och mellan två kunder skulle jag göra klart mitt köp. Då ser jag att jag fått två burkar italiensk köttfärssås. Från Findus i Bjuv.
Stopp och belägg, jag ville ju ha KÖRSBÄRSSÅS, inte köttfärssås.

Köttfärssås

- Du sa köttfärssås, sa kassörskan.

- Nej, körsbärssås, sa jag!

- Ja, det säger jag ju, sa hon, nu ganska irriterat och slog ut köttfärssåsen från mitt kvitto igen. Nästan lika irriterat som mannen som stod i tur i kassan när hon lyfte luren igen och försökte ringa efter rätt vara. Nu fungerade inte hennes telefon utan hon fick störa kassörskan i kassan bredvid och låna hennes telefon i stället.

- Det vara rätt i pappersförpackning? frågade hon mig.

- Ja, just den är det, svarade jag och tänkte att nu hade de hittat rätt, den danska kartongen med körsbärssås.

Killen kom ilande igen, nu med två påsar Sås Bolognese, och kassörskan spände ögonen i mig, ungefär gu’ nåde dig om det inte är rätt nu. Det var det ju inte, och jag grabbade tag i grabben och talade om att det var körsbärssås och inget annat jag ville ha.

- Du sa ju köttfärssås, sade han till kassörskan.

- Ja, hon säga det! Köttbärssås! morrade hon och nickade mot mig.

Vid det laget visste jag – helt ärligt –  inte vad jag själv sade. Försök själv säga körsbärssås, köttfärssås tio gånger i rad och se hur lätt det är…! Men jag försökte förklara att det skulle vara till risgrynssgröten och då fungerade inte köttfärssås så bra.

- Varför du vill köpa det då? undrade kassörskan.

Ibland är det läge att önska fred på jorden och stämma upp We shall overcome, eller något annat passande. Det gjorde jag nu inte, utan betalade de två förpackningarna körsbärssås som killen satt nytt personbästa och hämtat.                            

På gaveln några meter från kassan…